Thursday, October 30, 2008

Oktober, förväntningar och att nästan dö....

Oktober är som ni alla vet en extra speciell månad när det gäller skolan. Det är tiden då det bland annat blir aktuellt med lärarnas obligatoriska kompetensutveckling. Men också en tid då de flesta lärare går på hörntänderna efter en intensiv förhöst och längtar efter några dagars ledighet och återhämtning.

Förväntningar är därför stora på att utbildningsdagarna blir innehållsrika. Misslyckas man med kvalitetssäkringen så faller det snabbt tillbaka på skolledningen vars rykte naggas i kanten. Så ser det ut. Å andra sidan har ledningen chansen att stärka sin position i meadarbetarnas ögon genom att genomföra kompetensutveckling som är relevant och som leder till konkret utveckling och i bästa fall förbättring. Och detta skiljer sig i sak inte nämnvärt från hur det är i övriga arbetslivet.

Jag var i måndags i Örebro och förläste för personal på sammanlagt 5 gymnasieskolor, nära 300 personer. Förra veckan ringde nämligen Teo Härén som hade haft oturen att ha dubbelbokat sig för föredrag i Stockholm och Örebro samtidigt. När heller inte Teos bror Fredrik Härén kunde hoppa in så blev jag helt sonika tillfrågad att ersätta dem, med ganska kort varsel. Jag tackade naturligtvis blixtsnabbt ja utan att ens nudda vid något som kan liknas vid en analys. Man vill ju hjälpa sina föreläsarvänner. Analysen kom så ofta en stund senare.

Att ersätta Teo och Fredrik Härén är lite speciellt eftersom de både nominerats flera år för priset "årets talare" och även vunnit det.

Jag blev helt enkelt kraftigt nervös fram på söndagskvällen...

Hur ersätter man två av landets mest intressanta och omtyckta föredragshållare? Hur kommer hundratals förväntansfulla medarbetare att reagera när de inser att personen de förväntat sig inte dyker upp utan ersatts med någon vilt främmande? Hur skulle chefen på plats hantera nyheten? Hur skulle han tex presentera mig utan att få det att låta som att han egentligen inte ville ha mig där? Hur ska jag anpassa mitt material så jag i alla fall ger dem lite av det som de förväntat sig, trots att mina föredrag i vissa stycken tar ett helt annat fokus? Kommer de sitta där besvikna och kritiska. Kanske rent av sura? Kommer jag att dö?

Ja tankarna blir många i förändringens tid eller i situationer som jag kallar "nåntingannatzonen", till skillnad från "trygghetszonen" där allt är förutsägbart och kontrollerbart.

Hur det nu var så bestämde jag mig för att köra "min grej" fullt ut och inledningsvis försöka skoja till det kring dubbelbokningen. Det hela avlöpte trots min oro bra efter en trevande inledning och applåden efter föredraget var nog en av de varmaste jag fått.

Det gjorde mig glad och jag kunde pusta ut. På tåget hemåt funderade jag återigen på detta med att "hoppa in" för någon där förväntningarna från början är mycket är höga. Vad beror det på att man blir så nervös? Man ersätter ju inte någon annan, man kan ju bara vara sig själv. Alla inser ju att jag inte kan vara en Härén. Jag kan bara vara jag.....

Kan det vara Hr. Jante som gör sig påmind?

Hmmm...så är det nog antagligen med visshet gränsande till säkerhet. Det känns skönt att ibland möta detta onda kreatur som så effektivt tycks förinta människors mod och styrka att tro på sin egen förmåga. Att då och då få det bekräftat att han är en "mindghost" och inte alls verklig.

Och nej jag dog inte därborta i Örebro. Still breathing.....still happy....

:-D

3 comments:

Anna Kaya said...

Jag lyssnade på Lena Endre och Lena Ahlströmpå Skolforum i veckan och de hävdade att man alltid är nervös när man ska "upp på scen" och att det ska vara så. Är man inte lite svettig efteråt så har man nog inte gjort sitt bästa. =)

Intressant blogg du har, förresten. Själv har jag en nystartad blogg som handlar om hur det är att arbeta med nyanlända elever i skolan. Titta gärna in om du vill.

//Anna

Unknown said...

en fullgod ersättar kan inte eller skall inte till fullo ersätta det föredrag som den är till att ersätta. Bara ge sin bild. Annars blir det falskt och dåligt.
Det låter som du lyckats ge din bild på ett lyckat sätt.

Anonymous said...

Har funderat över detta med förändringar i skolan en hel del. Det är ju den eviga myten att lärare inte vill förändra sig utan jobba i det trygga invanda. Och de stackars skolledarna får offra sig i kampen mot detta förstockande.

Hur jag än söker i mitt minne och i min bekantskapskrets så kan jag inte finna belägg för den här myten.
Någon heltäckande förklaring till hur den uppstått har jag inte.
Däremot så kan jag finna några hugskott:

-Man är mer positiv till förändringar som man själv har makt över och kan styra, förändringar som kan ge utlopp för egna behov av att vara kreativ (eller att befrämja sin karriär), mindre positiv till förändringar som beslutas över ens huvud och som man tvingas leva med oavsett om de är kloka eller inte, oavsett om det finns förtroende för den som har makten i sammanhanget eller inte.

Där kan finnas en förklaring till rektorers / skolbyråkraters förkärlek för förändringar och lärares något svala entusiasm (då menar jag inför förändringar som pådyvlas uppifrån).

- Jag själv och de kollegor jag arbetar tillsammans med håller hela tiden på och försöker förändra vårt jobb till det bättre och då handlar förändringarna ofta om hur vi undervisar och hur vi hanterar det vardagliga / påtagliga. Därmot så upplever vi väldigt starkt att de förändringar som vi tvingas till uppifrån inte har förankring i skolans verklighet och gräsrotsarbete utan mer handlar om organisation / administration / pappersjobb / låtsasjobb osv. Sånt som ser bra ut utifrån men som i praktiken endast värmer hyllorna. Och det här ibland hysteriska dokumenterandet tar kraft och tid från det verkliga förändringsarbetet i skolan. Det som skulle kunna betyda något för barnen. Jag jobbar ju ändå som lärare för att i första hand undervisa barn och skapa en bra tillvaro för dem, inte för att lyckliggöra min rektor, eller byråkrater ovanför honom.

Asch detta blev svamligt, men min point är att förändringsarbete måste få tillbaka ett elevfokus och att även lärares krav på att få förändra jobbet och dess innehåll / form måste ses och tas på allvar. Det ska inte vara så att monopol på definition av vad som är skolutveckling eller inte ska ligga högt upp i skolhierarkin.