Lärande, ledarskap och Rock ´n Roll...

Jag har förstått nu på senare år att jag utvecklade nästan allt vad gäller lärande, samarbete, ledarskap och entreprenörskap under tonåren. Jag fick min första elgitarr (en SIGMA SG) när jag var 14 år gammal, efter att ha trälat på först en fiol och sen en aukustisk gitarr sedan 10 årsåldern. Mötet med elgitarren var som en uppenbarelse och nästan all min vakna tid slukades av denna ovillkorliga kärlek. En vän som alltid stod där i gitarrstället, svarade mig, lyssnade på mina idéer och lät dem dåna ut ur förstärkaren.

Jag övade skalor och lärde mig licks av mina gitarrhjältar på LP skivor. En del rätt knepiga grejer, men med obeveklig envishet och hundratals timmar så gick det oftast rätt bra. Att på egen hand, utan "lärare", få till ett "riff" skapat av gudar som Led Zeppelins Jimmy Page, Richie Blackmore, Pat Travers, Frank Zappa eller Randy Rhodes gav adrenalinkickar av rang och ibland var det till och med svårt att somna på natten. Det var verkligen inte ovanligt att det gick 5-10 timmar om dagen till detta otroligt ambitiösa och fokuserade lärande. Jag ser nu tydligt att om intresse, drömmar och engagemang finns där så finns obegränsade förutsättningar att nå alla kunskaps- och färdighetsmål man sätter upp. Trots att en del hycklare hånler mot uttryck som "sky is the limit" så är det en inställning värd att utgå ifrån. Genom att lägga mycket tid i kombination med engagemang och intresse kan man i princip lära sig vilka trix som helst inom vilka områden som helst. Världen står öppen. I alla fall var det så jag tänkte:

Jag ska bli rockstjärna....kan dom så kan fan jag också !

Lite längre fram så kom jag och några likasinnade figurer på att vi skulle starta band. Vi hade som alla trevare ingen aning om hur det går till, men på något sätt fick vi ihop prylar och började repa. Vi spelade första gången i skolans aula, ett projekt som jag då inte visste var essensen av det vi idag kallar "entreprenöriellt & informellt lärande". Vi förberedde gigget i flera veckor och jag mins att vi hade lånat en stentuff rökmaskin av någon (oklart vem). Konsertdagen kom och vi stod allihop där uppe på scenen paniskt livrädda med ryggen mot publiken och spelade Black Sabbaths "Iron Man".

Det lät förmodligen uselt. Men det "sket vi i" för vi hade haft vår första spelning.

Under de kommande 5-6 åren startades otaliga bandkonstellationer och på så sätt lärde vi oss att spela med många olika personer med skilda talanger. Det gjorde att vi omedvetet finslipade våra samarbetsförmågor och utforskade grupppsykologins utkanter, fortfarande helt ovetande om det men ändå. En period promenerade vi till en lokal som låg en halvmil från busstationen i Linköping och bar förstärkare och gitarrer för att kunna lira några timmar och sen promenera tillbaka och hinna med sista bussen hem igen till Ljungsbro. Vi turades om att bära och det måste tagit olidligt lång tid de där promenaderna. Men målet stod före. Och det svetsar samman människor att gemensamt utstå strapatser, det skapar en gemensam identitet och gemenskap.

Att spela i rockband var att från grunden lära sig gruppens magi.

Men att långsiktigt få fem-sex mer eller mindre vilda mönsterbrytande tonåringar att samla sig runt det gemensamma ansvarets krav förutsätter ett ledarskap av hög kvalitet. Av det skälet sprack de flesta band efter ganska korta perioder. Folk blev osams, hade inte samma visioner, bidrog inte lika mycket och man lyckades inte "snacka ihop sig". Precis som många företag och skolor idag.

Alla vi som växte upp i Linköping och tillhörde rockkulturen på ett eller annat sätt hade våra drömmar om att kunna leva på vår musik. Idag är det få som ens lyfter sina instrument, det är väl bara Winnerbäck och några till som verkligen har skäl till det. Jag har dock underhållit grundfärdigheterna genom åren och det är fortfarande en mäktig känsla varje gång jag får en gitarr i handen. Det har satt spår och hållit i sig hela livet.

Jag tror att om vuxenvärlden engagerar sig mer i ungdomars intressen och verkligen skapar förutsättningar som får dem att utveckla sina unika talanger utan att för den skull serveras allt på ett fat så skulle vi få ett lite behagligare samhälle och mer samhällskraft. Musik förenar, skapar, bygger, utvecklar och stimulerar.

Dessutom vet vi att ett rikt musik och kulturliv i skolan gagnar det formella lärandet.

Mitt tips är att alla kommuner investerar i ett musikens hus (typ) och anställer ett par kompetenta rockkillar och rocktjejer som kan hjälpa ungdomar att utveckla framtidens rockband och samtidigt skapa entreprenörsämnen och lära ungdomar ledarskapets grunder. Det är ju uppenbart att vi har en musikkultur och "know how" i Sverige som fungerar, trots att den aldrig tagits riktigt på allvar. I dessa tider där fritidsgårdar är mer utrotningshotade än vargen finns faktiskt få ställen för unga att utvecklas på eller ha spelningar på. I alla fall för dem som inte är inne på sportens område, där finns plötsligt hur mycket resurser som helst. Sport är fint, att lira i rockband är något annat. Det finns lysande undantag bland kommunerna, men vi har faktiskt 290 st....

Kanske var det därför som vi på min skola, när jag var rektor, försökte bibehålla den musikstudioverksamhet som fanns innan jag kom och att vi investerade i en replokal.

Jag tror jag ska börja lira igen....